Då jag skrev mina framtidsplaner första dagen i gymnasiet för 17 år sedan i en uppgift så stod det:
- Vill vara mamma till fler barn än två, ha ett bra arbete, vara gift, köra Volvo och bo i villa. -
Idag har jag ju precis allt detta och mer därtill, men är ändå inte riktigt nöjd. :(
Är ju inte lycklig så som jag borde vara, men varför??
Är trött att höra barnen ropa "mamma", trött på att höra folk säga mitt namn och trött på telefonsignaler för att då vet jag att det är någon som vill ha något av mig. Det kan vara en tjänst, ett uppdrag, ett förtroende, ett meddelande eller precis vad som helst faktiskt. Jag svär ibland tyst i min skalle då jag hör mig anropas för att jag inte orkar svara egentligen. Alla ljud kan få mig att vilja hålla för öronen. Ibland kommer jag på mig att göra det och det ser säkert jättekonstigt ut.
Hatar att bli avbruten och känna att det inte finns utrymme för mina tankar. Ingen har tid för mig i huset för att det är så mycket andra måsten i deras värld. Andras tankar och åtaganden är inte mer värd än mina, men så känns det.
Jag tänkte inte att familjelivet skulle innehålla så mycket krav. Jag är betydlig mer spontan än min man. Kan man äta middagen någon annanstans än vid köksbordet? Kan man äta den på köksgolvet, på en filt? Kan man göra saker med barnen utanför hemmet efter kl 17? Kan man tvätta, laga mat och byta däck tillsammans och prata och skratta samtidigt?
Mitt svar är JA på samtliga frågor (har fler. :) ), men jag är nog ensam om att känna så för jag får ingen respons.
Jag kvävs av Kärlek. Vad menar hon nu, tänker ni nog.
Jo, jag älskar att vara behövd, jag älskar att hjälpa till och jag älskar att finnas till hands, för det är där jag finner min styrka många gånger. Men i nuläget har det blivit "to much" och jag reagerar omvänt. Klarar inte av alla krav.
Perfekt tågklarerare, perfekt fru, perfekt mamma, perfekt vän och dessutm vara bra mot mig själv. Omöjligt just nu. :(
Att känna någons kram eller ett barns snuttande ska ju vara skönt och mysigt, men just nu så bara ber jag om eget utrymme och avsäger mig det helst. Men HUR gör man det utan att såra??
Jag ÄLSKAR verkligen min familj och alla vänner, men just nu är jag inte så snäll som jag borde mot Er alla och det här är främsta orsaken.
Men sluta för all del inte att ringa, eller kramas med mig för då blir jag ledsen för det istället. ;)
Någon som känner igen sig och förstår eller har en annan synvinkel eller förslag till åtgärd? Dela med Er, snälla.
4 kommentarer:
Hej vännen,
Om jag känner igen mig? Absolut! I flera av dina kommentarer och frågor. Bl.a. i det där med om man verkligen måste äta vid köksbordet eller ha fasta rutiner. Vi är långt ifrån det. Ibland blir det t.om. lunch i bilen och en vällingflaska till lilltjejen för att hon iaf äter något då..
För mig är det jätteviktigt att få tid för mig själv för att orka med familjelivet också. Tid då jag får göra det jag vill, sitta vid datorn eller ibland bara att få städa i lugn och ro. Jag kan inte vara "perfekt" annars, och är det nog inte ändå gissar jag ;-). Men vem är perfekt, egentligen?
Hos oss pratar vi mycket om att ge varandra egen tid. Om jag inte låter maken komma ut på golfbanan på sommaren så är han inte så önskvärd att ha hemma, och om jag inte får tid för mig själv då och då så blir jag inge kul att va med heller.
Jag ser det som att om jag mår bra och "har kul" så mår min familj också bra. Har slutat ha dåligt samvete för det för jag har insett att det är ett av mina behov.
Jag uppfattar ditt inlägg lite som detsamma gäller för dig.
Varför skulle du såra om du säger att du behöver lite tid för dig själv då och då för att orka?
Om vi börjar med oss själva kan vi sen ge mer till andra också.
Tänk efter vad som är viktigt för dig, vart din gräns går och se hur du kan göra för att ge dig själv det varje vecka. Eller om det skulle vara 15 min om dagen.
Vi kan väl prata om det över telefon ocskå.
Många kramar. Ta hand om dig.
PS. hoppas du fick lite tips eller en inblick i hur jag tänker och attdet kan ge dig ngt på vägen.
Jag känner igen mig. Och oftast, för mig, så behöver jag just då EGEN tid. Kan vara nått så simpelt som några timmar ensam i tystnad utan måsten och krav. Men dom tillfällena är svåra att hitta när familjelivet, kompislivet, jobblivet och allt annat bara snurrar omkring en. Den här känslan av att inte vara nöjd kämpar jag ofta med, kan inte riktigt hjälpa dig där, behöver också kloka ord.
Kram till dig och tack för orden du skrev till mig :)
been there done that...För min del handlade om att lära mig att älska mig själv, för den jag är utan att prestera!
Kram Gunilla
OM du visste vad jag känner igen mig. Vet precis hur det är. Skcikar massor av styrka till dig och en STOR kram!! Du är BÄST och du duger precis som du är! Lämna allt till din man en helg och ta hand om dig själv gumman! Kram// Linda.
Skicka en kommentar