Ena sekunden så är livet underbart och i nästa stund så skulle jag vilja gå bort från stan och aldrig vända mig om.
HATAR känslan av att vara otillräcklig. Jag kokar.
Vad jag än gör så ska något eller någon jävlas. Aldrig får det vara lugnt mer än högst ett dygn. Hur länge orkar jag???
Verkar som om alla har det så här, mer eller mindre. Det gör att jag går vidare för någonstans så verkar det vara så här livet ska vara.
Men jag är INTE nöjd alls och har svårt att gilla läget, men inget annat lockar heller.
Så vad fan gör man????
4 kommentarer:
Ojoj, vissa dagar upp andra ner. Så är väl livet lite för de flesta som du skriver.
Dock tror inte jag man ska nöja sig med att ha lika mycket av båda delarna.
NÄ, fram för längre perioder UPP och några små korta som går ner.
Min devis; nöj dig inte med mindre än du vill ha och är värd.
Du är en pingla bruden och ska ha det bra ofta, ofta!
Kramar
PS. länken på din sida går till mig gamla, inaktiva blogg... ;-)
Ja det är väl som föregående talare skriver. Det går upp och ner. Men att alla skulle ha det så upp och nerigt som du verkar ha det stämmer inte. Jag tror du har det betydligt tuffare än gemene man och så ska du inte behöva ha det. Du måste börja ställa krav. Betydligt hårdare krav på vården så att du får den hjäl och det stöd du behöver. Men även på din familj. Kanske skulle det funka att liksom ha ett "familjerådsmöte" där du verkligen lägger alla kort på borden och säger som det är. Att du inte orkar, att du är ledsen och sliten, att ni är en familj och familjer hjälps åt. Alla kan liksom dra sitt strå till stacken på sitt sätt. Din dotter är stor nu, hon kan säkert en massa bra saker. Men dina pojkar kan de med. Fast i mindre skala. Förstår du hur jag menar? Du ska inte behöva tjata för att få hjälp. Det är deras hus också tex. Eran gemensamma fristad där ALLA ska trivas. Låter kanske svamligt, men jag tror på att du måste ställa högra krav och inte acceptera att du gör "allt" själv. Strejka under några dagar. Gör inte ett skit och se vad som händer när moderskeppet inte kommer in för landning. ;)
Total förvirring kommer råda och då inser de hur mycket du gör.
Och du- börja gapa på vården så att du får bättre hjälp. Man måste vara frisk för att vara sjuk som de säger.
Sanna
Vad ni engagerar er tjejer. ni är så kloka.
Men jag tycker nog att jag provat det mesta, men faller åter direkt.
Strejk är oxå testat och det fungerar.....ett tag, men efter ett tag skulle en ny strejk behövas. Det är precis det jag menar! Orkar man???
Familjeråd har vi titt som tätt och "avtal" skrivs. Men för att det ska följas så krävs det att jag påminner om det hela tiden. (suck igen)
Sjukvården: Ja, det är ett mer eller mindre avslutat kapitel då jag inte är sjuk längre. Har samtal ibland, men det är mest för att underhålla, så det känns bra.
Tack för ert stöd. Jag gnolar vidare och skäller ur mig ibland....;)
<3 <3 <3
Familjeråd är bra och viktiga (här har vår familj en stor utvecklingsmöjlighet...).
För att "avtal" ska följas behövs nog en motivation (eller hotivation som Kjell Enhager sa på en coachkurs jag gick i våras).
Och den kan vara så olik för varje individ i en familj är min erfarenhet... Svårt att beskriva mina tankar här. Telefon är lättare...
Jag ringer. Kram
Skicka en kommentar